Tack!

Pratade med mamma igår. Jag vill inte oroa henne med min oro, men igår så kom vi in på ämnet i alla fall och pratade om att jag ska iväg på fredag. "Usch, det måste vara jättejobbigt att bara gå och vänta. Du måste ju tänka massor."
Vi är inte så olika egentligen. Inte alls olika. Vi pratade omkring ämnet och om allting, om att jag har svårt att kontrollera tankar och känslor just nu, och hon förstod. Det var inte bara en massa peptalk för att få mig må bättre. Jag mådde bäst av att höra att även hon skulle dela samma oro och även gör, som jag gör.

Visst tänker jag inte bara negativa tankar om vad som kan hända. Jag vill tro att det inte är någon fara alls och att jag efter röntgen kan skratta lite åt mig själv som nästintill har planerat min begravning redan. Och jag är positiv i tanken, för det mesta. Det ligger som inte i min natur att vara negativ, men så negativ och nedstämd som jag varit senaste året är det nog svårt att förstå att jag är en positiv skit. Men nu vet jag ju varför jag varit sån - jag har inte mått bra! Och snart kommer jag att må bra.

Det känns bra att mamma är med mig på fredag ändå. Först tänkte jag att det bara var jobbigt. Att jag helst skulle vilja åka ensam, men nu har jag tänkt om. Jag tror att både hon och jag behöver det.

Och så kan jag ju ta tillfället i akt och berätta för henne att jag ska bli sambo. Haha... där kom den 14åriga Vero fram. Hon som fortfarande känner sig liten i mammas sällskap. Fast mamma kommer väl bara säga "det har jag redan förstått" och så är det inget mer med det. Hihi.

Tack Mamma, för att du finns. Jag älskar Dig!