onsdag 6 mars 2013

Nej nej nej

Ringde till min pappa för att berätta att jag skall in på operation. Mötte honom utanför Vårdcentrum tidigare, när jag var på första kollen. Han pratade på som vanligt och var glad över flytten som de skall göra ut på landet här i vår. Han såg lite sliten ut, men ingenting som jag lade nån större vikt vid.
vi pratade nu och jag bad om mobilnumret till min farmor då jag inte hittade det i min telefon. Fick tag i farmor och hon berättar att det även är något fel på pappa då han minskat över 20 kg den senaste tiden. Imorgon ska han visst få besked.
Han sa ingenting till mig. Måste ringa honom imorgon och höra efter hur det är med honom. Jag hoppas verkligen att det inte är nånting.
Tyvärr träffar jag inte min pappa så ofta längre. Vi hörs på telefon emellanåt men väldigt sällan som vi ses. sist vi satt ner och pratades vid, öga mot öga, var när jag fyllde 40. Och det är snart 2 år sedan. Vi bor mindre än 2 mil från varandra och ändå blir det inte av. Jag tycker det är väldigt synd.

Har iallafall lunchat tillsammans med S2 idag. Inga glada samtalsämnen men ändå härligt att få sitta och prata med henne. Saknar henne enormt på jobbet. Snart har det gått ett år sedan hon gick hem på mammaledighet och tyvärr kommer hon inte tillbaka och delar rum med mig. Jättetrist är det!
Fick också prata lite med hennes lilla Ellen som var så glad så. Hon känner nog igen min stämma sedan hon låg i magen och jag babblade sönder hennes mor då vi jobbade ihop! Hihi...

Längtar efter Honom. Som bara den. Känner att jag blev alldeles matt här efter lunchen. Huvudet bultar och jag känner mig så himla ledsen. Minsta lilla och jag kommer börja gråta.

Ska ta tag och öppna lite post nu. Ha något att göra i typ en ... kvart...

4 kommentarer:

  1. Kram från mig. Hoppas att allt går bra.:-)Stina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer gå bra. Jag är hoppfull men visst 17 blir man orolig emellanåt. Inte över själva operationen utan mer över den röntgen som skall utföras innan. Så snart den är över kan jag slappna av. Hoppas jag! Tror jag! Vill tro!

      Radera
  2. Om jag drabbades av cancer så skulle jag gråta öppet inför mina barn och erkänna min rädsla. Det förlorar jag inte ett dugg på - tvärtom, vi kommer bara varandra närmare.
    Du behöver inte låtsas vara stark vännen, de fattar ändå...
    Kraaaam! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Lena. Barnen vet att jag är ledsen och orolig men jag känner att jag inte vill bryta samman framför dem, de har sett mig gråta många gånger. Igår pratade vi en hel del, jag och dotter och det känns skönt. Det känns nog bättre för henne också, hon vågar inte fråga och har svårt att visa sin oro i annan form än ilska... och det blir inte bra. Inte just nu, inte någonsin.

      Radera

Tack för att Du tar dig tid och kommenterar.
Det uppskattas.

Vero