Vilken turbulent dag igår.
När allting sjönk in så satt jag bara o grät på bussen hem. Jag kunde inte sluta. Jag var livrädd. Jag tyckte synd om mig själv, synd om barnen, började planera min begravning.
Lite väl drastiskt men det gick inte att hejda sorgen eller rädslan.
Jag har cancer. Jag har urinblåsecancer. Den vanligaste sorten av dem alla. Som oftaste drabbar människor mellan 55 och 75 år och då främst män!!!
Men det spelar ingen roll. Det är cancer. Och bort ska det. 6 av 10 kommer det tillbaka på. Låter givande. Not.
Orsaken? RÖKNINGEN!
Det är bra att jag slutat nu iallafall.
Men idag är en ny dag. Måste tänka positivt och tänker då inte ta ut någon sorg i förskott inte.
Jag har träffat Honom, mannen i mitt liv. Allt känns underbart och mitt liv är på väg att ändras. Nu kom ett dråpslag. Kanske är meningen att jag behöver Honom och Hans kärlek för att orka gå igenom detta? Så känner jag nu.
God morgon och välkommen fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att Du tar dig tid och kommenterar.
Det uppskattas.
Vero