Alltid det värsta

Varför tänker man alltid på det värsta som kan hända, istället för att försöka tänka positivt? Eller JAG gör det iallafall. Jag som alltid förespråkat att tänka positivt och att det är vår inställning över saker och ting som är den viktiga för att må bra.
Varför går jag då och tänker på det värsta? Kanske är det bara mänskligt?

Det är ju inte så att jag har grävt ner mig. Mer att när jag sitter ensam så börjar jag fundera och tänka på allting. Tänka på hurdan min hemska höst var och när jag läser att immunförsvaret försvagas om tumören spridit sig utanför blåsan... DÅ blir jag rädd.
Jag vet att jag inte ska tänka på det värsta. Jag vet att det inte blir bättre. Men när tankarna liksom bara ploppar upp av sig själv, så är det inte så mycket som jag kan göra åt allting.

Ena stunden känns ändå allting så himla overkligt att jag bara väntar mig ett samtal att de har tagit fel. Det var i fel urinblåsa de var inne när jag var på kollen. Att det egentligen inte alls var något fel, utan bara skit på kameralinsen. Har svårt att förstå att min kropp svikit mig... aoutsch... tar tillbaka det pronto. Här handlar inte alls om att kroppen svikit mig, utan från början var det ju JAG som svek och "misshandlade" min kropp så faktiskt ligger skulden hos mig själv. Och när jag vet att det är så så vågar jag inte heller gnälla för högt. Vissa vänner ser min oro och andra inte.

Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna och rädslan emellanåt och kan välja att inget säga för att slippa prata om det, slippa vara rädd, slippa oroa mig. För ja, jag gör det och jag känner att jag har rätt, all rätt i världen, att få vara rädd. Och det är jag! Jag är skiträdd att jag kommer tillbaka på röntgen och så är det inte bara i urinblåsan utan på andra ställen. Skiträdd att den inte alls är godartad. Rädd att det kommer tillbaka återigen efter operationen.

Men jag tänker inte gå omkring och vara rädd hela tiden. Just nu är jag rädd. Just nu. Men det går över. Och jag vill vara rädd en stund. Det ska inte få ta över mitt liv, men just nu, för att jag skall inse och förstå vad jag har omkring mig och att uppskatta mina fina vänner, min familj och mina kära. När allting sen har gått bra så har jag lärt mig att vara rädd om mig själv, mina kära och mitt liv och kanske främst - min kropp!

Vill hem nu och se om jag har fått någon tid för röntgen, för att komma en bit på väg, för att få lite kontroll över allting. Kontrollfreak som jag är. Så nu håller jag tummarna att remissen redan har kommit.

Vero

Så här som korallerna ser ut på bilden ovan som jag har lånat från Google,

så upplevde jag att min tumör såg ut, men den "svajade" mer i vätskan om man säger som så.