Snart bär det iväg

Usch, jag tycker det här är riktigt jobbigt. Jag är inte den som springer till läkaren i tid och otid för att be om hjälp. Och speciellt efter de dåliga erfarenheter som jag har efter de gånger då jag verkligen har behövt hjälp, när ingenting annat har hjälpt.

För 2 år sen hade jag en fot som ömmade som bara den. Jag fick Ipren och blev hemskickad. Kanske hade jag slagit i foten utan att jag visste om det, tyckte läkaren. Jag sökte på nytt, besökte en annan läkare, men alla skickade de hem mig. Det blev så många sjukhusbesök så jag nådde upp till högkostnaden under mindre än tre månader. FÖR MIG är det ofta som aldrig besöker sjukhuset. 

Till slut fick jag tjata till mig en remiss till reumatologen. Ja och jag fick det och det konstaterades att det var just reumatiskt och jag fick medicin. Tänk om läkare ETT skickat mig vidare då hade jag sluppit med det onda i några månader.

Förra sommaren kom blödningarna när jag kissade. Inte ont och ingen läkare som ens besvärade sig att ta reda på mer fakta eller ens kolla hur många gånger som jag hade sprungit med blod i urinet och sökt för urinvägsinfektion utan att det var något. Ingen gick vidare. I våras träffade jag på den unge läkaren som BÖRJADE med att titta i min journal och konstaterade att jag sökt redan 4 ggr tidigare för samma sak och utan resultat. Han skickade mig direkt till Urologen på UAS och där kunder de konstatera att jag hade en tumör i urinblåsan.

Så enkelt.

MEN så enkelt känner jag inte att det är den här gången att gå till läkaren. Nu finns det ingenting att ta på, inga prover att visa upp att något är fel. Nu skall läkaren bara helt sonika TRO på mig. 

Jag vill inte komma dit och så tror läkaren att jag är ute efter en sjukskrivning, för så är INTE fallet. Jag vill ha hjälp med att klara av vardagen, så att jag INTE blir sjukskriven längre fram. Sömnlösa nätter, migrän och ångest. Det ena föder det andra och jag behöver hjälp. Så enkelt är det. Eller enkelt, jag känner att jag inte klarar av att hantera det själv. Jag försöker verkligen, men just nu har det gått så långt att ångesten börjar krypa i mig redan på lördagsmorgonen, så snart jag känner mig lite snuvig, dagen innan en semesterdag etc etc. 

Jag hoppas att hon lyssnar på mig, vad det är jag verkligen ber om och inte sätter stämpeln på mig att jag är ute efter sjukskrivning. Jag hoppas det och jag ska berätta det det första jag gör när jag kliver innanför dörren. 

Känns nästan som om jag skulle kunna avboka alltihopa! Mindre jobbigt.