Min lilla Belieber

Ja, min oro var inte helt obefogad i måndags.

Klockan 23.10 skickar dottern ett sms att hon inte vet vart hon skall gå efter konserten för att få tag i en taxi. Jag hade själv slumrat till och såg meddelandet först efter 20 minuter. Försöker skicka svar till henne men hon återkommer inte. Ringer till henne. Telefonen går inte att nå.
Skickar sms till hennes kusin och hör om hon har kommit fram. Nej, det hade hon inte.

Paniken börjar smyga sig på.

Sofie kusin hör av sig igen och vi smsar fram och tillbaka under en halvtimma. Till slut ringer hon sin pappa och ber honom att köra mot Globen för att leta efter dottern.
Vid det laget ligger jag i sängen och gråter och är näst intill hysterisk. Nej inte så, men ett illamående och inte långt ifrån att hyperventilera.

Min lilla, ensam i Stockholm. Säkert rädd. Och jag vet ju hur osäker hon är och att hon ogärna tar kontakt med någon för att få hjälp.

Det tar totalt 1,5 timma innan hon hör av sig till mig och då har Sofie kusin redan ringt och berättat att en väktare ringt och sagt att han hjälpt dottern till att ladda sin mobil och satt henne i en taxi.

Jag var inte arg, luften gick bara ur. Hade supersvårt att somna sen.

Adina berättade sen att mobilen dött så snart hon skulle ringa kusinen och då kom hon varken åt nummer eller adress. Hon hade tagit sig till tunnelbanan i hopp om att hitta nån hon kände (?) och sen hade det brustit för henne. Hon hade börjat gråta och slutligen hade den här väktaren frågat henne hur det var fatt, hjälpt henne ladda mobilen och såg till att hon kom iväg till en taxi hem till kusinen.

Jag tror att min dotter har lärt sig en läxa. Att ska man ut på nånting så ska man inte förlita sig på att ha allting i mobilen, man ska i sådana fall ha sin mobil laddad.

Men hon var nöjd med konserten och jag är nöjd över att hon är hemma igen.

Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer. :)