Rädslan

Vaknade med en bubblande känsla imorse och jag kan bara härleda den till lycka, till glädje. Det kändes härligt att få vakna upp och det var utan problem jag klev upp och gjorde mig iordning.

Dottern skulle åka med mig ner till bussen och jag tror inte att vi vaknade på samma vis, hon och jag. Jag påpekade nån liten sak och hon gick i taket på en gång. Började gråta och sa att jag hela tiden är så sur och att jag är taskig mot henne nu efter att jag har träffat Svante.
Jobbigt!

Jag frågade på vilket vis jag var taskig och hon tyckte att jag dumförklarar henne inför honom. Bad henne dra upp något exempel för jag kan själv inte komma på att jag skulle ha gjort något sådant, men om hon känner så så måste det ju vara nånting som jag sagt eller gjort.
Jag försökte förklara för henne varför jag är "sur" hela tiden, men det gick inte riktigt in och vi skildes åt i bilen utan att ha försonats.

Det tynger mig och jag tycker det är jobbigt. Jag har inte satt henne åt sidan när jag har Svante hos mig. För när han kommer och hälsar på hos oss vill jag ju vara så mycket som möjligt med honom och hon kommer och sitter med oss och vill vara med. Jag har aldrig sagt ifrån. I lördags sa jag ifrån då vi skulle ta en 5 minuterspromenad för min huvudvärk skulle släppa, för jag ville gå iväg själv. Då fick jag ett "fuck you" till svar.
När Svante sen inte är hos oss, då stänger hon in sig på sitt rum och sitter aldrig med mig i soffan "du kollar så tråkig tv", "jag måste göra det och det" och det finns alltid ursäkter om jag frågar om hon inte kan göra mig sällskap i soffan istället. Väldigt, väldigt sällan kan hon komma och hålla mig sällskap och vi tittar på nånting tillsammans.

När jag kom till jobbet sen så skrev jag henne ett långt sms och förklarade för henne varför jag är så "sur", att min oro och rädsla tar så mycket energi vissa dagar och då är jag bara så trött, så trött och då orkar jag inte komma hem, ta en massa tjafs mellan ungdomarna, och framför allt orkar jag inte vara glad. Allt jag vill då är sova. Och denna konstanta huvudvärk håller på att driva mig till vansinne om kvällarna. Det är spänningshuvudvärk det vet jag, och det finns inga piller i världen som hjälper. Man skulle ha en on/off knapp till hjärnan så man verkligen kunde slå av.
Jag försökte förklara hur JAG känner mig och hur JAG mår.

Jag fick svar i alla fall från henne och det löd "Men varför kan du inte visa att du är rädd?"
Behöver jag säga att jag nu har vätt ner pappren som låg på skrivbordet med mina tårar? Att jag önskar att jag inte var rädd för att visa mig rädd och liten?

Jag som hela tiden tror att jag skyddar dem genom att inte visa mig svag och rädd. Lena har sagt många gånger till mig att jag skall visa mina känslor för att också får dem att förstå, men det är inte alls lätt för mig. Inte alls. Men jag måste bli bättre. Hur skall min omgivning annars förstå mig?