torsdag 26 september 2013

Tonåringen största irritationsmoment

Det måste vara jag det. Så snart jag öppnar munnen vissa dagar så suckas det. Det är hos mig utbrotten kommer, aggressionerna och  jag ska försöka att vuxet och förståndigt ta hand om det.

Klarar jag av det? Ibland
Gör jag det bra? Inte mycket

Igår morse blev jag ovän med dotter. Hon blev förbannad för hon tyckte att jag försökte tvinga på henne en annan jacka.
Jag tyckte jag månade om henne så hon inte skulle frysa och föreslog en annan jacka.
Jag fick "kärring" kastat i ansiktet och en dörr som slog igen.

På kvällen skulle vi prata. Det gick inte att nå henne. Till slut när vi kommit en liten bit på väg så kände jag hur färgen fullkomligen rann av mug, kallsvetten i pannan och hur magen vände sig.
Rädd att svimma där så tog jag mig till badrummet och pös ihop bredvid toalettstolen. Hjärtat slog hårt i bröstet och jag kände smått panik över att kräkas. (Kanske pga att jag ätit glass som jag ville behålla...hihi)
Inget mer hände och jag kände mig bättre och dök ner i sängen bredvid älsklingen.

Ett mess från dottern att jag skulle komma tillbaka. Jag tog mig upp ur sängen och vi försonades.

Så jobbigt med bråk och småtjafs. Tar så enormt mycket energi, från alla.

Så nu hoppas jag på en förändring, att det jag sa gick in och jag själv skall också tänka på hur jag formulerar mug, uppträder när jag kommer hem med mera. Det känns hoppfullt.

Idag blir en bra dag.

11 kommentarer:

  1. Glöm aldrig att just DU är dina barns bästa mamma. I nöd och lust.

    Mycket vacker bild.

    Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gäller att komma ihåg det, men ibland känns det som om de tror jag bara är ute efter att jäklas med dem, att de inte förstår, inte vill förstå, att det är just tvärtom. Men det kommer nog en dag, när det fattar. Speciellt när de får egna barn.

      Jag är glad vi blev vänner igen och att kanske nånting gick in också.

      Radera
  2. Känner igen det där med suckar så fort man öppnar munnen, allt man säger är fel, jaja det är bara gilla läget, (men det gör man inte).
    Skönt att ni försonades innan ni skulle sova för natten, det är annars väldigt jobbigt att somna osams.
    Vilken otroligt bra bild på er!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja eller hur? Visst är det så. Ibland kan det börja redan innan jag kommit hem, på sms. Då har jag ingen större lust att åka hem heller. Man klistrar på ett leende och försöker förändra situationen, men nej... men som sagt, bara andas djupt och ta tag i allting när det har lugnat ner sig.

      Ja jag hoppas att hon också sov gott för det kändes som ett riktigt bra avslut.

      Tack för kommentaren på bilden. Vi tog familjefoto för ett år sen snart. Vi hade jävligt roligt när vi tog dem.

      Radera
  3. Känner igen det där alltför väl... förutom att jag är nog snäppet värre morsa än du eftersom jag kallas för "fitt-kärring"... Men visst kan bli så j-a förbannad,
    Kram o lycka till

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jävlar vad man kan bli förbannad. Nu är det lugnt... till nästa gång...

      Radera
    2. Det gäller att njuta och samla kraft de lugna stunder som ges, rätt vad det är så exploderar det igen.. oftast utan förvarning..

      Radera
  4. jag känner igen det. fast mina barn inte är tonåringar än haha. Fint foto btw

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, och min dotter började INNAN tonåren. Trodde det skulle vara över vid 17 iallafall, men nu närmar hon sig 18 och jag frågar mig hur länge detta skall pågå... Puh! Men hon har ju fina stunder också och utbrotten blir färre.

      Radera
  5. Inte kul med tjafs och bråk med barnen. Men trots allt är det ju ens barn. Och det är det bästa som föräldrarna vill. Och du är ju hennes mamma! Kommer alltid att vara oavsett. :) Vänner har hon utanför hemmet, i skolan etc. (hoppas jag) Så du får vara den som tar smällen.... :/ Tror det är förälderns lott.
    Läst senare inlägg och verkar som det börjat lösa sig! KRAM och ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det verkar vara min lott att ta allt tjafs. Tyvärr har hon inte direkt några vänner, iallafall inte utanför skolan. Så allt går ut över mig. Så länge jag vet att det kommer ordna sig så tar jag det, men det tar ju otroligt mycket energi.
      Men ikväll kommer hon hem igen och vi får försonas.
      Tack för din kommentar.

      Radera

Tack för att Du tar dig tid och kommenterar.
Det uppskattas.

Vero